Kapitel 5: 

När Pärlenos hade tagit tio djupa andetag och vilat sig en stund, bestämde hon sig för att hämta sina kläder från simhallens omklädningsrum. Det var ju ingen vits att låta dem ligga där i all evighet. Pärlenos klädde av sig simdräkten (hon hade ju ännu den på sig, eftersom hon hade lämnat sina kläder i simhallen) och tog på sig en rosa tunika. Sedan trippade hon iväg mot simhallen. På vägen dit mötte hon en städerska som höll på att byta lakan i ett av rummen.
-Hej! Det är väl ni som är fröken Juvelströms hund, öh, Pärlemor? Hälsade städerskan. Jag heter Dorothea.
-Hej Dorothea, det är nog Pärlenos. Svarade Pärlenos.
-Jag hörde om det som hände med dina kläder. Vem kan det ha varit? Undrade Dorothea nyfiket.
-Jag tänker inte dra några förhastade slutsatser. Men nu ska jag gå. Öh, hejdå! Pärlenos fortsatte sin färd mot simhallen. Oj, vad saker sprids snabbt här på hotellet! Det har varit bara en timme sedan händelsen, och nu vet någon städerska om det redan! Tänkte Pärlenos för sig själv. Snart är mitt ansikte på pärmen av Skvallerexpressen igen. Såhär kan det inte fortsätta. När Pärlenos kom till omklädningsrummet stod det en flock med städerskor och hjälpredor samlade i en ring runt hennes skåp.
-Titta, där är hon! Ropade en knubbig medelålders kvinna, och pekade på Pärlenos som nervöst såg sig omkring. Alla i ringen började bombadera henne med frågor.
-Vad har hänt?
-Har något blivit stulet?
-Ska vi ringa polisen?
-Nej! Sluta babbla i mun på varandra. Låt mig vara ifred! Gå bara bort! Skrek Pärlenos förtvivlat. Hon föste åt sodan alla tanter, samlade snabbt alla saker som låg på golvet och sprang tillbaka till hotellrummet och smällde fast dörren bakom sig.